Skrev i ett tidigare inlägg om hur jag som 16-åring kom till Australien och tyckte det var jätte jobbigt att vara ifrån mina nära och kära.
men jag menar..det kan man förstå..ung, adrig varit utomlands själv etc..
Sen vande man sig vid det och jag tror det längsta jag var ifrån Sverige helt och hållet var nästan 3.5 år.. Allt som allt har jag spenderat 12 år av mitt vuxna liv utomlands...
Jag är utlandssvensk.
Jag kände mig aldrig svensk (nu har jag iofs finska föräldrar) och visste redan tidigt att jag aldrig skulle bli en "svensson".
Men nu är det andra bullar..Jag har träffat en kille som aldrig rest på det viset och som är van vid söndagslunch hos sina föräldrar och som gillar livet i Sverige...
..och viktigast av allt..
jag har 2 helt UNDERBARA brorsöner..det förändrar allt!
Idag ringde det på skype och jag var sååå nära att bara ignorera just för att jag lovat mig själv en heldag ledigt....Tills jag hörde Lucas (2.5 år) som ville prata med faster Minna.
Ok, våra konversationer kanske inte är av högsta kvalitet (Lucas står mest och kollar på sig själv i Skype skärmen) men när han skickar sina slängkyssar mot skärmen..ja då smälter ens hjärta totalt!
Hans yngre lillebror däremot blir livrädd varje gång han ser skärmen och från att ha varit den som satt barnvakt flera ggr i veckan och ofta flera dagar i sträck, blir man såklart ledsen men vet också att han kommer vara samma goa glada unge när vi är tillbaka i mars..
Men allt detta.
Familjen
Sverige
Känns mer viktigt...
Hur kan man hitta balansen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar